tisdag, december 05, 2006

Vart är mitt kära land på väg?

Idag är egentligen en dag som alla andra dagar. Enda skillnaden är att jag just idag sitter och lyssnar på iranska låtar från mellan 25 och 40 år sedan. Jag sitter här med tårar i ögonen och ställer mig själv frågan: ”Vad har jag, vi, dagens ungdomar, den nya generationen, gjort för att inte få uppleva vårt en gång så fantastiska Iran så som det var under Shahens tid?”. Jag ställer frågan till mig själv gång på gång och för varje gång känns det som att det enda vi får uppleva från den tiden är endast den vackra musiken, de häftiga filmerna och bilderna där våra mödrar hade toppar och de senaste Lee-jeansen på sig med lyckliga leenden på sina ansikten. Bilden längst till vänster är precis så som det var under Shahens tid, dvs. oavsett om man var religiöst troende eller inte så var de flesta ändå nöjda med livet.

Häromdagen pratade jag med min kusin som för tre år sedan var tvungen att lämna Iran i hopp om att kunna göra något vettigt med sitt liv. Under samtalet berättade han för mig med en obeskrivligt sorgsen röst att två av hans barndomsvänner är döda i Iran. Jag frågade honom vad som hade hänt och han berätta för mig att den ena som var 24 hade begått självmord och den andra som var 27 hade dött av en överdos. Jag försökte trösta honom så gott jag kunde, trots att jag själv nonstop grät inombords.

Självklart var jag ledsen när jag fick höra att två av mina landsmän hade dött på så förfärliga sätt, trots sina dryga ålder, men det som gjorde mest ont var att jag visste att i dagens Iran finns det tusentals människor, unga som gamla, som dör dagligen på liknande sätt. Regimen har skapat ett samhälle där det bara handlar om att kunna överleva dagen. För att kunna överleva dagen måste en människa praktiskt taget jobba ihjäl sig då lönen på de flesta arbeten inte ens räcker till hyran (läs min blogg: Iran då och nu).

Detta, i sin tur leder till att folk till slut inte orkar mer på grund av samhällets stora, nästan omöjliga krav och vänder sig till droger, prostitution eller självmord för att förhoppningsvis få slut på all elände. På så sätt håller den nuvarande regimen på att utrota det stackars iranska folket, som de senaste 28 åren har levt ett rent helvete.

Men vi kommer inte ge upp. Vi kommer se till att denna barbariska regim störtas och att ljuset slutligen kommer att besegra mörkret, så att det iranska folket ännu en gång med stolthet och glimten i ögat kan meddela att de är iranier.

Länge leve Iran och Monarkin!
Död åt islamiska republiken!

3 kommentarer:

Askungen sa...

Ja! Intresserant skrivet!

setareh sa...

Håller fullständigt med! Vi måste fortsätta kämpa

Anonym sa...

Haha monarkin är död sedan länge!